“Kargath satt och mediterade i sin cell. Han var fulltsändigt harmonisk och mediterade över dagens match. De hala alverna hade spelat bra. De undkom dock med nöd och näppe. Endast fyra stycken var kvar på planen då Bartzam den Orene sprang in med lagets tredje TD för dagen.

Det offensiva spelet hade fungerat bra, detta gladda Kargath då det är han som konstruerat dess uppbyggnad. Tyvärr så fungerade inte broder Bartzams defensiva taktik idag. De hala alverna slank lätt igenom och detta är något som laget måste träna på. Men det får bli en senare fråga. Ikväll ska en ceremoni hållas i Shaguls ära och den måste förberedas.

Idag under matchen så hade Kargath nästan kännt att Shagul fanns med där ute. Han hade kunnat tro att Den Store satt på läktaren under vissa stunder. Allt flöt på. Menegroth utförde till och med ett offer åt Store Shagul på planen. Idag var Menegroth en fröjd att se. Han hade fått besök av fader Shagul i sin meditation och Shagul hade gett sin Överstepräst en gåva. Menegroth var ostoppbar på planen. Han spelade med en sådan frenesi att han följde upp sina blockar med att göra flera. Blev han nerslagen så studsade han upp. Sådan är Shaguls styrka. Den Store skänker kraft åt sina undersåtar, han tar inte som så många felaktigt tror.

Idag så stannade några av åskådarna kvar efter matchen och ställde frågor rörande Shagul och vår sekt. Kraghtag och Morgath ska hämta dom senare, de ska få närvara vid hyllningsriten till Shaguls ära.
Kargath kände sig stillad och var i perfekt ro. Han var en med Shagul.
_______________________________________________________

Menegroth slog sönder sin enkla skrivpulpet i sin cell med ett kraftfullt slag. Bitar och flisor flög. Han var vansinning och förtvivlad. Varför hade Shagul övergivit honom?! Varför! Han, Menegroth, som förkunnat Shaguls vishet och godhet i över tusen år. Han, den störste av profeter! Han, som Shagul givit kraften till under dagens match? Men nu var den borta. Styrkan, känslan av oövervinnerlighet, den var borta. Mennegroth var förtvivlad. Aldrig hade han känt sig så övergiven. Aldrig hade väggarna i hans enkla cell kännts så tomma.

Mennegroth tittade på Shaguls Vishet. Han tog upp den heliga skriften och skulle precis riva den mitt itu då han besinnade sig. Nej inte Skriften, aldrig. Mennegroth förde upp boken mot sin panna och stängde sina ögon. Han tog några lugnande andetag och viskade sedan.

-Tack O Store för att du gav mig Kraften idag. Tack O Store för att du lät mig bada i din makt. Tack O Store för att jag fick visa de otrogna att du ger åt de troende. Tack.

Mennegroth avslutade bönen. Nu var alla hans tvivel borta. Återigen kände han sig oövervinnerlig. Återigen så kände han Shaguls närhet.
Han ställde ner boken på dess pidestal och började samla ihop resterna av sin skrivpulpet. Kanske kan Morgath laga den?

_______________________________________________________

Bartzam tittade in genom den lilla öppningen i Mennegroths celldörr. Menegroth stod med Skriften mot sin panna och bad tyst för sig själv. Gott, Bartzam hade först blivit orolig för sin broder då han hörde Mennegroth utbrott. Mennegroth har alltid varit en orolig själ som gör förhastade drag många gånger. Men hos Fadern står han nära och den Store har räddat Mennegroth flera gånger. Mennegroth var den som rekryterat Bartzam till Shaguls prästerskap för flera hundra år sedan. Banden dem emellan är starka. Bartzam vet hur stark Mennegroth är i sin tro. Men ändå kan han inte sluta att oroa sig för sin Broder.

Bartzam vände bort blicken då Mennegroth ställde tillbaka boken på sin pidestal. Det fanns mycket att förbereda inför kvällens ritual. Stjärnorna stod rätt och ritualen skulle bli något speciellt, det kände Bartzam på sig. När han gick längst den mörka korridoren så vandrade hans tankar till dagens match. Försvaret hade inte varit tillräckligt bra. De där satans alverna hade slunkit igenom vid flera tillfällen. Det var inte utan en känsla av skuld Bartzam tänkte på att matchen skulle ha vunnits om bara hans försvar hade hållit. Nåja det finns tid att ordna upp det hela på.

________________________________________________________

Glädjen var stor i sektens tillhåll. Shagul hade belönat sina troende efter deras insats på planen idag. Efter att tackelseritualen var avklarad och två nya medlemmar hade initierats så slcoknade alla ljusen i ritualkammaren. Trots att ingen vind svepte genom rummet så hade samtliga ljus slocknat som på en gemensam signal. Kargath hade tystnat och den sista versen i Hymnen för Tacksägelse och Hyllning blev hängande i luften.

Plötsligt så dök ett rött sken upp i mitten av pentagrammet. Rummet fylldes sakta med fet, svart rök. Röken började virvla omkring och snart så stod det en svart rökpelare i mitten av pentagrammet. Rotationen började avta och man kunde se konturerna av en stor man i rustning.

-Vem i Shaguls namn är du främling!? Kargath pekade på den nyanlände med Shaguls Stav.

-Främling? Kargath det är jag, Muulathar, en gång levande, en gång död och nu igen levande tack vare den Store.

-Muulathar? sa Mennegroth. Muulathar! Ha ha ha. Broder, välkommen. Prisad vare Shagul och hans givmildhet. Prisad vare den Störste och hans vishet! Prisad vare Shagul!

Alla i rummet stämde in i Mennegroths hyllning. Även Muulathar som höjde sina händer i luften.

-PRISAD VARE SHAGUL!”