“Jodå, matchen började onekligen litet segt, det gick en par tre rundor med avvaktande spel från båda sidor, spelare sprangs hit och dit och ingen ville riktigt sätta in den där knuffen...
Så det plötsliga anfallet tog försvaret på sängen kan man säga, för med ens så var De som kom från Norr igenom och då hade Doroteas trogna Nattskift redan halvt som halvt gått upp i anfall. Plötsligt var bollen på egen planhalva med de flesta spelarna på framryckning eller liggande - i vissa fall liggande bredvid nåt tentakelförsett monster...
Bara att gratulera!
Det fanns dock god chans att få till 1-1 i första halvan. Nattskiftet försökte med både genombrott på mitten och dessutom på övre flanken, men blocken lyckades inte riktigt och det hela stannade av, tiden rann ut och det kändes litet tufft. Särskilt zombierna såg trötta ut.

Andra halvlek - nu skulle det bli anfall! Samma strategi igen, den var ju bra så den kunde inte misslyckas två gånger och det gjorde den inte heller. Det listiga i det hela var att första anfallsvågen kom på övre flanken och i mitten, men bollen sprangs in på nedre flanken med flera av Nordlingarnas tunga spelare upplåsta. Eller; upplåsta sisådär, oväntade och djärva manövrar från Norr höll på välta alltihopa och de var verkligen hack i häl, men vi föll inte. Anmärkningsvärt var bollbärarens användande av blitz igenom anfallet.
Kvitterande, 1-1.
Och så slutade matchen.
Men i de skälvande sista rundorna av andra halvlek skedde något som fick publiken att resa sig för en stund: Nordlingarna hade slagit upp ett hål i de avsiktligt svaga mittförsvaret (som bara bestod av tre spridda zombier) och höll bollen nära mittlinjen på mittfältet. Några spelare backar in för försvar, men varulvarna rusar fram och flankerar bollbäraren bakifrån och sliter ner denne. Tyvärr - och det räddade Nordlingarna - så studsade bollen upp i famnen på andremannen och blitzen var förbrukad...

Oerhört tätt, bra spel från båda sidor!”