"Mina bästa cykelminnen är så klart kombinerade med alkohol eftersom det är då det händer spektakulära saker med motoriken. Denna börjar på en kräftskiva för 4-5 år sedan då jag bodde på korridor.
Vi hade kräftskivan hemmavid och tänkte dra ut till en nation efteråt. Tidigare hade jag inte gillat snaps så tokmycket men ihop med kräftorna fick jag ordentlig smak för min Skåne Akvavit vilket i sin tur ledde till att jag snapsade på en hel del, framför allt efter själva kräftintagandet.
Nu skall tilläggas att ofta blir det väldigt fullt på Lunds nationer och tiden gick så till slut fick vi lite tidspanik för att hinna med, därför slutade det med att jag drack en sju-åtta 4or de sista 20 minuterna innan vi stack (vilket, har jag hört efteråt innebar att jag drack i stort sett hela 70an Skåne själv på väldigt kort tid).
Från och med denna tidpunkten har jag väldigt stora minnesluckor och minns egentligen ingenting utan har bara fått det återberättat.

Men nu skulle det i alla fall åkas ner på stan och flertalet av folket beslöt sig för att cykla. Webbes cykel var trasig och han fick hålla sig till pakethållaren på Strindbergs cykel. Normalt sett har Webbe ganska bra balans men denna gången så blev det tämligen svårcyklat för stackars Strindberg.
Efter en kraftig sväng bara ett par hundra meter hemmifrån så vinglade de till ordentligt och kom på en kurs som inte överesnstämde med alls cykelbanans riktning. Istället bar det väg rakt emot ett förrådsskjul som har ett ca 80 cm djupt gångdike runt (eftersom det ligger i en lätt sluttning) med stenplattor på botten.
Till Strindbergs förfäran så drogs den redlösa kroppen på pakethållaren med mystiska krafter mot hålet och det hela slutade med att Webbe flög med huvudet före ner i gropen. "Ajaj, nu har han brutit nacken" tänkte Strindberg och sprang snabbt fram för att se hur illa det var. Efter en kort stund verkar dock kroppen få liv och reser sig glatt upp, fast med lite av håret bortryckt från huvudet och istället fastkletat på den grova träväggen på förrådsskjulet.
"Haha" säger Strindberg, "du klarade dig ändå. Men nu är det nog ändå bäst att vi går hem igen". Sagt och gjort, Strindberg ledde mig hem och cyklade sedan ikapp de andra själv.
Mitt nästa tydliga minne är att jag vid middagstid vaknar upp i sängen i fosterställning med en betungande huvudvärk undrandes vad som hände igår egentligen.
Snart känner jag att det luktar värre än svettigt fyllesvin och när jag ska in på toa ser jag kräftpizzan som pryder HELA hallgolvet (ca 2m²).
"Åhh nej" tänker jag och får spendera en av mina värsta timmar i mitt liv till att försöka skrubba bort de små oranga fläckar som kräftstjärtarna gjort efter 12 timmars groende mot plastmattan ständigt på gränsen till att spy igen av doften.

Av cykelresan minns jag ingenting mer än en svag bild av sjävla fallet. Min kropp måste varit lealös som på ett spädbarn för jag hade varken sår eller värk (mer än baksmälla) dagen efter. Vid inspektion av det där gångdiket i efterhand känner man en viss rysning och undrar hur fan man klarade det där.
Kan också tillägga att jag därefter inte kunde dricka varken Skåne Akvavit eller sprit med liknande kryddning. Vi nästa års kräftskiva upptäckte jag också att jag ej heller kunde äta kräftor och blotta lukten innebar ett visst obehag.
Numera tål jag naturligtvis akvaviten igen men blotta tanken på att äta kräftor ger mig kväljningar. Detta är som sig bör eftersom det naturligtvis var något i kräftorna som fick mig att förlora både balanssinne, minne och fick mig att kräkas."