“Bianca vaknade ur drömmen med ett skrik. Hon hade drömt om dem igen: Ödlorna. En mur av grönt, fjälligt pansar ovanpå svällande muskler som pressade henne och lagkamraterna bakåt meter för meter längs med gräset.

Varje utgång spärrad, varje tapper amazonkrigare punktmarkerad. Flera av lagkamraterna gjorde misstaget att inte se sig för när de försökte smita undan från den mäktiga Kroxigorn, som hånskrattade åt dem när han fällde krokben för dem med sin muskulösa svans och såg dem falla och blöda.

Varje blitzer hade gått ut på planen med en enda instruktion inpräntad i hjärnan: Döda en skink! Döda en skink till! Döda alla skinks! Men när domaren blåste i visselpipan och matchen var slut sprang de förhatliga småödlorna i cirklar runt de raglande, svettiga amazonerna och stötte ut sina gälla skratt. Till skillnad från tjejerna såg de helt oberörda ut efter matchen, som om de gärna spelat två halvlekar till.”