"När jag var 17 år var jag i Stockholm och söp till det med några kompisar. På nått vis kommer jag över en cykel och drar fram, full som en kastrull, på Stockholms motsvarighet till Avenyn. Eftersom jag har lite svårt med styret råkar jag köra på en kille som blir lite lätt irriterad. Det var så jag träffade Per Sindling-Larsen för första gången (och enda)."

"Jag har massa cykelhistorier. De flesta går ut på att jag får ont och blir arg.

En gång började framhjulet spåra när jag korsade ett spårvagnsspår, då passar mitt styre på att lossna så jag sitter med styret löst i händerna och får hoppa över cykeln för att slippa slå mig. Då märker jag att det var alldeles vid en hållplats med massa folk varpå jag kastar iväg cykeln i en buske och går hem.

En annan gång var jag ute och cyklade på vintern precis när jag skaffat glasögon. När jag var på väg hem var det en sväng med en kant och när man precis skaffat glasögon är avståndsbedömingen inte på topp, det måste sett väldigt kul ut iallafall."

"Högstadiet.

Som vanligt så var man mer än lovligt sen. För att hinna cyklade jag så fort jag kunde. Som vanligt så var hjulen på min cykel skeva. Speciellt irriterande var den här gången framhjulet, som hela tiden gned i skärmen. Woe-woe-woe-woe-woe-woe-woe-woe-woe-woe-woe-..., ja, Ni förstår nog...

Fortfarande cyklandes i full fart såg jag vad som gjorde att det gned. Ett av stagen var krokigt, så en liten knack på den skulle få det hela att fungera igen.

Sagt och gjort, det enda verktyg jag hade tillgängligt var min egen fot. Hastigheten var ju fortfarande hög. Några välriktade sparkar senare, så hade foten fastnat i ekrarna och jag fick följaktligen tvärstopp.

Eftersom foten fortfarande satt kvar så flög jag inte av cykeln utan följde den runt och ner. Landningen var mjuk och fin. Överdelen av skallen rakt ner i asfalten. Bonk...

Jag blev sittandes vid vägkanten en minut innan jag kom på att jag ju måste till skolan. Upp på cykeln igen, lite snurrigare, annars ok.

WOE-WOE-WOE-WOE-WOE-WOE-WOE-WOE-WOE-WOE-.... Jepp, hjulet ännu skevare, ännu värre oljud."

"Jag var på kräftskiva med Martin och Ola i Lambohov. Jag och Martin kommer inte ihåg att vi lämnade kräftskivan (det har Ola berättat för oss efteråt). Vi går hem till Ola och efter en stund bestämmer vi oss för att cykla hemåt. "Nsi kommemr al,frig att hittta hem!" hade Ola skrivit på min ICQ. Han hade rätt. Vi vet tyvärr inte riktigt vad som hände efter att vi lämnat Ola (eftersom både jag och Martin hade minneslucka). Nästa grej jag kommer ihåg är att jag går (alltså inte cyklar) längs nån väg (vet inte var) och polisen saktar in bredvid mig och frågar "Är det du som har gått omkring och knackat dörr". "Öööh, nej, jag tror inte det" svarar jag. De bedömde mig som tillräckligt redlös så de erbjöd sig att skjutsa hem mig. Väl hemma så märkte jag att jag inte hade några nycklar i fickan, men nu börjar vi hamna lite väl långt ifrån cykeln...

Martins första minne är att han blir hjälpt upp ur ett dike av ett par tjejer (ingen cykel i diket eller i närheten heller för den delen). När han kommer hem (morgonen efter) och tar fram nycklarna märker han att det är mina nycklar han har i fickan...

Vi letade runt hela Lambohov dagen efter och hittade varken min eller Martins cykel, och de är fortfarande försvunna. Ingen av oss kommer ihåg något om cyklarna, varför vi kom ifrån varandra och vad i satan vi höll på och bytte nycklar för..."

"Dagen efter jag hade hämtat ut min gamla cyckel från servis så tog jag några tramptag. SPJUNK (eller vad det nu säger) sa det bara så hade jag trampat av min Växelvajer med mina nya och lite bredare joggingskor. Då blev jag lite besviken"

"Jag hade för tre-fyra år sedan en fin mountainbike som jag fått i födelsedagspresent, jag tog den till tågstationen i Alingsås och åkte tåget in till Göteborg. När jag senare på dagen åkte hem var resten av min familj ute och åkte med bilen i nåt ärende så jag bad dom skjutsa mig hem och så lät jag cykeln stå på stationen över natten.

Nästa morgon tog jag bussen till stationen och när jag senare skulle cykla hem upptäckte jag att min cykel blivit utsatt gör ett grymt brott. Framgaffeln (alltså den delen som sitter mellan styret och framhjulet) var bortplockad. Hjulet satt fortfarande fastlåst i cykelstället, resten av cykeln låg på marken. Jag gick hem och på kvällen hämtade vi liket med bilen.

Jag var ledig nästa dag så jag ringde till den lokale cykelturken (ni vet han som säljer stöldgods) och han sa att han kunde fixa en ny framgaffel. Så jag bar/rullade min stympade cykel till hans verkstad, när jag kom dit så kunde han helt plötsligt inte alls fixa nåt ”Nej, nej, inga mountainbikes”. Så jag fick lunka hem igen. En riktig cykelverkstad skulle ha 700 för en ny framgaffel så vi slängde cykeln på tippen och jag köpte en begagnad av turken för 500 kr. Den cykeln har jag än idag.

Sådeså."

"För ett tag sedan på en fest på Gotland så snodde någon min cykelsadel. Jag fick cykla 3 km utan sadel när jag skulle hem. Inte kul!"

"Mina bästa cykelminnen är så klart kombinerade med alkohol eftersom det är då det händer spektakulära saker med motoriken. Denna börjar på en kräftskiva för 4-5 år sedan då jag bodde på korridor.
Vi hade kräftskivan hemmavid och tänkte dra ut till en nation efteråt. Tidigare hade jag inte gillat snaps så tokmycket men ihop med kräftorna fick jag ordentlig smak för min Skåne Akvavit vilket i sin tur ledde till att jag snapsade på en hel del, framför allt efter själva kräftintagandet.
Nu skall tilläggas att ofta blir det väldigt fullt på Lunds nationer och tiden gick så till slut fick vi lite tidspanik för att hinna med, därför slutade det med att jag drack en sju-åtta 4or de sista 20 minuterna innan vi stack (vilket, har jag hört efteråt innebar att jag drack i stort sett hela 70an Skåne själv på väldigt kort tid).
Från och med denna tidpunkten har jag väldigt stora minnesluckor och minns egentligen ingenting utan har bara fått det återberättat.

Men nu skulle det i alla fall åkas ner på stan och flertalet av folket beslöt sig för att cykla. Webbes cykel var trasig och han fick hålla sig till pakethållaren på Strindbergs cykel. Normalt sett har Webbe ganska bra balans men denna gången så blev det tämligen svårcyklat för stackars Strindberg.
Efter en kraftig sväng bara ett par hundra meter hemmifrån så vinglade de till ordentligt och kom på en kurs som inte överesnstämde med alls cykelbanans riktning. Istället bar det väg rakt emot ett förrådsskjul som har ett ca 80 cm djupt gångdike runt (eftersom det ligger i en lätt sluttning) med stenplattor på botten.
Till Strindbergs förfäran så drogs den redlösa kroppen på pakethållaren med mystiska krafter mot hålet och det hela slutade med att Webbe flög med huvudet före ner i gropen. "Ajaj, nu har han brutit nacken" tänkte Strindberg och sprang snabbt fram för att se hur illa det var. Efter en kort stund verkar dock kroppen få liv och reser sig glatt upp, fast med lite av håret bortryckt från huvudet och istället fastkletat på den grova träväggen på förrådsskjulet.
"Haha" säger Strindberg, "du klarade dig ändå. Men nu är det nog ändå bäst att vi går hem igen". Sagt och gjort, Strindberg ledde mig hem och cyklade sedan ikapp de andra själv.
Mitt nästa tydliga minne är att jag vid middagstid vaknar upp i sängen i fosterställning med en betungande huvudvärk undrandes vad som hände igår egentligen.
Snart känner jag att det luktar värre än svettigt fyllesvin och när jag ska in på toa ser jag kräftpizzan som pryder HELA hallgolvet (ca 2m²).
"Åhh nej" tänker jag och får spendera en av mina värsta timmar i mitt liv till att försöka skrubba bort de små oranga fläckar som kräftstjärtarna gjort efter 12 timmars groende mot plastmattan ständigt på gränsen till att spy igen av doften.

Av cykelresan minns jag ingenting mer än en svag bild av sjävla fallet. Min kropp måste varit lealös som på ett spädbarn för jag hade varken sår eller värk (mer än baksmälla) dagen efter. Vid inspektion av det där gångdiket i efterhand känner man en viss rysning och undrar hur fan man klarade det där.
Kan också tillägga att jag därefter inte kunde dricka varken Skåne Akvavit eller sprit med liknande kryddning. Vi nästa års kräftskiva upptäckte jag också att jag ej heller kunde äta kräftor och blotta lukten innebar ett visst obehag.
Numera tål jag naturligtvis akvaviten igen men blotta tanken på att äta kräftor ger mig kväljningar. Detta är som sig bör eftersom det naturligtvis var något i kräftorna som fick mig att förlora både balanssinne, minne och fick mig att kräkas."

Jag Tomas Eric och några till hade bestämt oss för att vi skulle ut och festa. Jag cyklade till Tomas där vi skulle förfesta "lite" men på vägen mötte jag Erics föräldrar och vinkade glatt. Förfesten blev på drinkar som väl ingen av oss var vana vid och som unga pojkar hetsade vi varandra. Sen drog vi till "Haket" "på vägen" till stan och drack lite mer. Sen slog spriten till och jag minns att jag satt på kanten mellan gatan och spårvägen i stigbergslidens backe med vagnar som rusade förbi tätt intill och nån sa efteråt att jag sjöng nåt som möjligen liknade "Amazing Grace". Kvällen var iaf ung när jag på vägen hem åter mötte Erics föräldrar, denna gång helt utan cykel och med en särpräglad s-formad gångväg. De var tydligen inte så glada på Eric när han kom hem! ;)

"Cyklar? Jag har aldrig cyklat. Min motorik tillåter inte sådant. Så sa Magan när jag först frågade men sedan bjöd han på den här godbiten:

Detta hände för åtta år sedan, 1998, då vi var i Dublin på semester. Jag parkerade cykeln utanför en pub i en liten håla. Jag kommer inte ihåg namnet. Men vi hade inget lås så jag tog av styret och satte det i byxorna. Så jag och min kompis gick på puben för att dricka lite härlig Guiness. När jag skulle beställa så säger bartendern: Do you know that you have a Bicycle steeringwheel in you pants?" Och jag svarade på irländsk dialekt. "Yes and its driving me nuts."

"Jag var sju år och var ute och cyklade på gatan nära mitt hem i Luleå
med min kompis gula BMX när en stor kille från
särklassen ville låna cykeln. Han märkte att jag verkade tveksam (minst
sagt!) så han erbjöd sig att skjutsa mig istället.
Det enda kruxet var att cykeln saknade pakethållare så vi fick sitta två
på sadeln istället. Man säger inte emot så stora
killar så sagt och gjort, vi rullade runt lite på gatan och det hela
visade sig vara rätt roligt ändå. Då fastnade min fot
mellan pedalen och drevet som saknade kedjeskydd. Det gjorde ont. Jag
har kvar ärret än idag, fast det har ljusnat med åren."

"En gång i tiden var jag på väg till Mölnlycke med min cykel. Jag skulle dit för att hämta ett datorspel, Hired Guns om jag inte minns fel. Först cyklade jag fel, halvägs till Kungsbacka märkte jag det så jag fick vända om. Efter ytterligare en kämpig timma i motvind orkade jag inte mer. Jag vände om och cyklade hem igen, trots att det förmodligen var längre hem än dit. Jag hade åtminstone medvind hem!"

"En sommar försörjde jag mej genom att jobba som korvförsäljare. Det var tråkigt men min betrodda cykel tog mig i alla fall hem snabbt på kvällen. Ända tills en natt när jag som vanligt hetsade hem för att tvätta korvlukten ur hår och kläder. Plötsligt small det till och jag tappade helt kontrollen över mitt cykelåkande. Efter lite akrobatik lyckades jag komma helskinnad av åbäket bara för att konstatera att bakaxeln knäckts. Något nedslagen parkerade jag den nu helt oframförbara cykeln i ett närbeläget cykelställ med tanken att bära hem den nån dag när jag var piggare. Så i en vecka eller två såg jag cykeln varje gång jag gick till eller från mitt sommarjobb.
Men en dag var den borta! Någon hade stulit min låsta och sjukt söndriga cykel. tokigt tyckte jag, lite roligt är att det är den enda cykel jag fått stulen under ett liv i cykeltjuvarnas mecka Lund."